Är helt klart Linn Olsson och Matilda Holmström
Det komiska är att dem kommer från två bloggar som har splittat, och jag följer alltså enbart dessa halvor av dem föregående duosarna.
Linn är hopp ryttare och det är en fröjd att läsa hennes välskrivna inlägg.
Matilda vet vad hon vill med sina dressyrhästar och ger väldigt kloka och inspirerande inlägg.

Besök dem du med!

Hur fin är inte den ridskoleponnyn?

Hon lärde mig allt. Och lite till.

 

Hej på er!

Nu följer en 2 veckors period när jag ska jobba mer i stallet, ska bli kul :)

Det är några som har frågat om det sämsta/bästa med stalljobb.

 

Det absolut sämsta måste ju vara dem tidiga mornarna, går inte att komma undan.

Sen kan det bli jobbigt om man inte är tillräckligt musklad då det är ett fysiskt arbete som kräven god fysik.

 

Det absolut bästa måste vara när man klockan 7 öppnar dörren till ridskolan, tänder lampan och säger godmorgon.

Hästarna säger allihop godmorgon tillbaka, lika glada allihopa att se en. Det är mysigt i stallet.

Jag kan även tycka att det är härligt att ta ut dem i hagen, privathästarna är oftast väldigt ivriga att få komma ut, och även dem kan gnägga lite när man kommer.

Vår sport är verkligen fantastisk.

 

- Jag har på senaste tiden känt att ridskolan har givit mig en otrolig ridutbildning, då jag i nuläget faktiskt kan rida igenom varenda häst jag sitter upp på utan några större problem. Det tackar jag min tränare Åsa för. verkligen.


- Jag trivs otroligt bra med hästjobb.


- Jag ska snart tatuera mig igen!


- Jag har funderat en del på att prova att jobba utomlands, med hästar. Alltså om jag hittar ett 1-2månaders jobb där man enbart rider. Helst i norden. Det är en tanke som har vuxit sig starkare och starkare till att jag nu faktiskt kikar runt efter jobb för att få en inblick i hur det skulle vara. Den som lever får se!


- Jag har även känt av hur fri jag faktiskt är, att kunna göra vad jag vill.
Jag har släppt på min egen press, och omvandlat den till något positivt som inspirerar mig något otroligt.
Jag önskar att jag kunde dela med mig av den feelingen!

Gemenskap i ridgrupperna tycker jag är viktig. Det är en stor nyckel till att utvecklas också, då man kan reflektera med varandra efteråt, diskutera hästrelaterat, fråga om saker, be om hjälp osv.
Sen är det himla härligt att ha god stämning i gruppen, att våga misslyckas inför varandra, stötta varandra, och kanske skratta bort en tabbe eller två. Allt sådant berör vädligt mycket för en god utveckling.
Samt, att våga ha en god kontakt med sin tränare, våga fråga, lyssna och prata om utvecklingen.

I vår grupp speciellt specialen har vi fått en riktigt härlig gemenskap och det är super roligt!
Vi påverkar varandra mycket, och utvecklar därför snabbare.
Vi stöttar varandra, peppar och hjälper varandra i det mesta. Vi har även roligt ihop och alla blir glada när man kommer in i stallet, man känner sig alltid, ALLTID varmt välkommen och efter längtad, och jag tror att det gäller alla i vår grupp. Man blir alltid på bra humör när man kommer in i vår grupp.

Det är även skönt att kunna få lite mer kommentarer om hur dem andra tycker att det såg ut, då känslan kanske inte alltid överensstämmer med verkligheten.

Jag hjälper till en del som att lära Clara att linda (hon lindar nog bättre än mig idag!), kollar hur sadlarna ligger om vi måste justera om någon hoppning osv. Jag ser det som en självklarhet att hjälpa till om någon vill ha hjälp, då vi alla är där för att lära och jag frågade ju också om lindingen en gång i tiden, men då frågade jag nog madde tror jag!
Senaste träningen fick jag tex. hjälpa en tjej och hennes pappa att få upp madicken när hon hade lagt sig ned.

Det är roligt med ridskola!

med smokey är nog första gången jag kände att han kände igen mig.

Eller alla gånger han kommer fram till mig i boxen även fast han har mat.

Hur han spelar med öronen när han hör min röst och höjer huvudet.

När han kommer fram till mig i hagen även fast alla andra stannar kvar och betar.

Hur han gång på gång lägger sin tillit i mina händer och låter mig bestämma.

När han vågar gå först av alla när vi skrittar ut fast han igentligen inte vågar.

Hur han slickar mig i ansiktet efter passet och vill ha uppmärksamhet.

När han ruskar på huvudet och busar när man har klarat ett större hinder.

Hur glad man känner att han bli av att få berröm i dressyren.

När vi går in på banan och han alltid vinklar ett öra mot mig, för att fråga vad vi ska göra nu.

Hur lugn han bli när jag klappar honom lätt eller pysslar lite i hans man under tävling.

När han kikar efter mig när han står på gången för att se vad jag håller på med, även fast det är massor med människor runt honom.

När jag känner att vi hör ihop.

ha en fin lördag!

Det här är Passe. Passe står i sjukhage och tycker att livet suger.
Han har tillbringat idag 3 effektiva timmar med att gräva en grop.
Sedan stoppade han båda frambenen i gropen och har sedan stått resterande 4 timmar och solat,
på detta vis.


Jag och Haflingern Heidi skrattade lite åt passe.


Rolle var rädd för mig när jag spelade musik i ridhuset.


Haha! älskar att jag lyckades ta enda bilden när izza ska rätta till skänklarna. SNYGGT!

Jag har ju som sagt börjat hålla lite lektioner för Alice, vilket är jätte kul då jag tycker om att lära ut, och även behöver träna på det. Det är riktigt kul att kunna inverka från marken och hjälpa någon annan. Jag har aldrig ridit just Destiny, men jag har ju några år på nacken nu och har ridit en hel del olika typer av hästar, så jag har faktiskt kunnat hjälpa dem rätt bra endå!

Tänkte gå igenom lite mer ingående på ett problem/övning vi jobbade med i måndags.

Destiny blir gärna lite ostadig/slår sig fri när hon tycker att det är jobbigt eller om man kräver något. Därför har vi brytit ned övningarna i små bitar först innan man gradvis sätter ihop det. Alltså, om vi som mål ska träna på mellangalopp på diagonalerna, då kör vi inte full fart direkt för då skulle det troligtvis bli att hon slår sig fri, laddar som fan och sen drar över hela ridbanan, för att sedan typ krasha i hörnet.

Vi börjar då i trav för att hitta linjen och ökar lite i trav, men enbart när hon är rund och ridbar. Att öka på när man känner att hon höjer nacken och blir stark, det är som att be om att hon ska slå sig fri och sticka.
När det känns bra att kunna öka på gångarten i trav då fattar man galopp, fokuserar på formen hela linjen utan att öka, och tänker då istället på att samla galoppen innan avbrottet, som man gör en bit efter hörnet, så att inte hästen blir lång och bryter av själv. Dem lär sig fort vad dem ska göra, så ibland får man luras lite.
När hästen är lydig och uppmärksam kan man börja öka men bara lite grann.
Vi har pratat om att "dutta" ta två dutt, alltså att man driver till två olika gånger under linjen. Då får man in känslan hur hårt man ska driva, en dutt låter ju inte särskillt hårt. Destiny är såpass laddad och känslig så det räcker så endå.

Till slut kunde hon faktiskt öka på sprången i galoppen, med hästen rund på tygeln, för att sedan samla upp och göra en avspänd övergång vid bokstaven.
Det tycker jag är en riktigt bra början, ur den kan man utveckla att rida på mer och fortare framåt ifrån att man vänder upp på linjen, bara man kommer ihåg att man måste kunna samla ihop hästen lika mycket som man ökar på.

Alice skriver även om våra träningar i sin blogg, läs dem gärna.

htttp://www.abergelins.blogg.se

Stort grattis till alla fina prestationer idag på hemmalokalen! Ryktet går..;)

 

Haha så sjukt coolt.