med smokey är nog första gången jag kände att han kände igen mig.

 

Eller alla gånger han kommer fram till mig i boxen även fast han har mat.

 

Hur han spelar med öronen när han hör min röst och höjer huvudet.

 

När han kommer fram till mig i hagen även fast alla andra stannar kvar och betar.

 

Hur han gång på gång lägger sin tillit i mina händer och låter mig bestämma.

 

När han vågar gå först av alla när vi skrittar ut fast han igentligen inte vågar.

 

Hur han slickar mig i ansiktet efter passet och vill ha uppmärksamhet.

 

När han ruskar på huvudet och busar när man har klarat ett större hinder.

 

Hur glad man känner att han bli av att få berröm i dressyren.

 

När vi går in på banan och han alltid vinklar ett öra mot mig, för att fråga vad vi ska göra nu.

 

Hur lugn han bli när jag klappar honom lätt eller pysslar lite i hans man under tävling.

 

När han kikar efter mig när han står på gången för att se vad jag håller på med, även fast det är massor med människor runt honom.