Det är ju hästarna som har dragit oss samman. Det är lätt att hitta vänner för livet i stallet, det är stor skillnad mot skolan.
Från hela min skolgång inklusive gymnasiet har jag idag kontakt med EN kompis. EN av säkert 100 kompisar som har passerat genom åren.
I stallet har jag kvar betydligt fler.

Men, vi hästmänniskor är i stallet för att vi vill, inte för att vi måste. Vi delar samma passion och det gör att vi är alla väldigt lika varandra och fungerar bra ihop.

Vad är det då som gör att vi knatar in i stallet när vi är små och sen faktiskt stannar där?
Vad är det som gör att vissa blir hästmänniskor och andra inte?

Jag tror att vi är tuffare. Starkare. Vi är alla ledare av olika slag. Därför trivs vi och fortsätter även när det blir tufft. Vi är fighters. Vi tål skit under naglarna.
Och vi är varmhjärtade. Vi tillåter oss själva att bli mer än vad vi är, och släpper in andra inpå livet. Vi vill andra väl och vi älskar hästarna.

Vi är helt enkelt på ett annat plan, och det kommer dem andra aldrig att förstå.

Men det gör ingenting.