Tänk vad glad man blir för uppskattning och berröm. Att höra av någon annan att man är duktig.


Jag blir lika glad varje gång, det värmer i hjärtat när man för höra positiva kommentarer.
Att höra att jag sitter bra, eller rider smokey bra. Och man behöver höra sånt ibland, för det är ju faktiskt det vi kämpar lite för, att det ska gå såpass fint så att man som ekipage lyser igenom och syns ur mängden.
För tänk alla dem gångerna i dressyren som jag har fått rida på en volt och inte ens kunnat vara med i den enklaste övningen för att han har kastat sig och varit rädd för hörnorna.
Tänk alla gånger som han har varit spänd och okontaktbar i hoppningen.
Alla gånger jag har gått hem och grubblat över vad jag gör för fel och hur jag ska få honom att släppa spökena i hörnen.
Tänk alla gånger jag har fått protokoll där det har stått punkt efter punkt