Något vi har diskuterat mycket i min special sinsemellan är att ju mer vi rider, ju duktigare vi blir, desto mer inser man hur mycket mer man igentligen har kvar att lära sig.

Och det är så kul att blicka tillbaka och verkligen känna att ojojoj, på den tiden tyckte man att man var rärr duktig. Aldrig bäst, men iallafall ingen sopa. Haha nu för tiden är varje steg en analys, varför blev det så, oj där släppte jag förmycket på ytterskänkeln eller tog kanske ett för kraftigt tygeltag. När jag var yngre red jag mest på känsla, sökte mig fram i blindo, hittade ömsom rätt och ömsom fel.

Men det kanske är så man utvecklas, ridning handlar mycket om känsla, om tajming och om finlir.

Och vi tränar inte för att visa upp oss eller för att tävla mot varandra, alla är där för att jobba med sina svagheter, och förstärka sina sina bättre sidor, att sätta den bättre slutan ännu en gång, att få en till bra genomförd övning med hem i bagaget.

Jag känner att från att jag tog tag i filmningen så har jag utvecklas en del, det hjälper mycket att se hur det ser ut, och om min känsla stämmer överens, både i dressyr och hoppning.

Sitsen är en punkt som förändras hela tiden, vi märker det knappt men för varje timme i sadeln så har vi underhållit en ny muskel, och kanske lagt på oss en liten bit till av en ny ovana.

Därför är jag så offantligt glad över att jag är drillad på ridskola, att alltid haft ett vakande öga över mig, jamenar tänk hur jag hade suttit idag om jag hade haft kvar mina vanor från jag var 9?

Jag hade ju knappt suttit kvar, det är ett som är säkert.

Tänkte bara att det kunde vara läsvärt att dela med mig av mina tankar kring vissa ämnen. Kanske något att fortsätta med?