Det är faktiskt en konst att kunna ramla av och inte tappa allt för det.

Jag känner inte att jag är sämre för att jag ramlar av då och då, det är inget att skämmas för tycker jag.

Att drutta av och ta sig upp igen med bibehållet självförtroende är bara haha karaktärsstärkande!

Man känner att det där var kanske inte så farligt, man blir mindre rädd och känner att man kan mer.

Jag vet att jag inte ramlar av för att jag har dålig ballans eller för att jag är en sopa. Jag far i backen ibland för att jag har en känslig häst som inte alla kan rida på den nivå som jag rider på. På känsliga hästar blir det lättare fel och det är lättare att göra fel.

Ett exempel: När jag red giovanna som är en känslig häst i hoppningen så ramlade jag av en hel del för att vi kom fel och hon bjöd inte till i dem lägena, då var hon snabb som fan och jag hade inte en chans.

När jag red och tävlade breda när hon kom till ridskolan kanske jag ramlade av 1 gång under 2 års tid. Mest pga att hon inte är särskillt lika känslig som giovanna är i hoppningen, man kan komma lite fel och lite snett men hon bjuder till och räddar upp situationen. Sen blev sällan breda skärrad eller påverkad av yttre omständigheter som publik, ljud, tittiga saker, tröjor som hänger på räcken osv.

Det jag vill komma fram till är att jag finner inte att man är en dålig ryttare för att man ramlar av, jag inspireras av dem som tar sig upp igen, ändrar på det dem gjorde fel och gör rätt istället, med huvet i behåll.

Det är modigt!