Konsten att se och att låta sig bli inspirerad av andra lärde jag mig mycket snabbt.

Jag tror att det var någon i us som sa till mig när jag gick gult kort kurs:
"Man lär sig mycket bara genom att titta".


Jag snappade upp det fort, och efter varje kurs tillfälle var slut så stannade jag kvar en timme extra och kollade på privatryttare som red dressyrlektioner på klubben. Jag tyckte redan då att det var inspirerande men jag kunde förståss inte det ordet då hehe.


Jag kommer även ihåg att jag lite tidigare i tonåren kunde boka in att vara i stallet till när dressyrspecialen på storhäst red sin lektion. Det tyckte jag var jätte roligt, alla hästarna gick så fint och allt såg så enkelt ut. Jag kunde även få se olika problem och hur ryttarna/ridläraren löste problemen.
Det blev som en vana att åka hem med pappa vid 19.30 tiden, även fast jag bara var 12 år och inte ens hade ridit.





Ibland kunde jag komma till stallet direkt efter skolan (vid 15) för att borsta på cliffen och pilla med han ända fram till han skulle ridas av Anna Carlsson i hennes special på tisdagskvällarna sista lektionen.
Jag vet att jag tyckte det var jätte spännande, alla ponnyer såg ut som helt andra hästar med dem ryttarna. Och cliffen var så fin så att jag ville gråta. Det var från dem träningarna som jag hämtade min inspiration till att bli bättre. En dag ska jag också kunna rida cliffen lika bra som anna vet jag att jag tänkte.

Haha och till min stora lycka så blev ju jag och anna mycker goda vänner och hon delade med sig av lite tips och trix.


Kommer jag lite tidigt till stallet någon dag så sätter jag mig gärna vid utebanan och tittar på när lill jossan och åsa rider. Det ger mig fortfarande lika mycket att se på mer erfarna ryttare, hur dem löser problem osv.
Jag gillar även att betrakta andras sitsar, och ta åt mig vad de gör riktigt bra. Och jag vet att jag har skrivit detta förut, men lill jossans skänkel skulle jag offra både kläder och hår för att befästa. En verklig inspirations källa!