Dressyrade på suede, 40 min.
Det gick jätte bra! Hon var rund och fin i formen, lyssnade bra för skänkeln och tog upp nacken när jag bad henne om det.
Enda minuset var kanske att hon fortfarande är fast i sidorna imellanåt, vilket går rakt fram till munnen där hon blir lite hängig och vill inte riktigt ta tygeltagen imellanåt. Men, när hon väl var framme var hon finfin!
Fina fina häst!


Hoppade bubblan på min lektion för åsa.
Framridningen- helt okej. Jag får henne fortfarande inte fram till handen i vänster varvet och tappar helt yttersidan och det känns helt allmänt oballanserat. Jag behöver helt enkelt lära mig att rida henne mer för i dagsläget så går det verkligen inte bra. haha.
Det positiva var väll att jag får henne i ett jämt tempo i alla gångarter nu.
Hoppningen vill jag inte ens skriva igentligen men antar att det är en del av processen med att blogga.


Jag tror inte att jag har varit rädd i hoppningen sen jag kanske var 16.
Jag hatar att inte ha kontroll i hoppningen.
 Att inte kunna välja själv om man ska trycka av eller ta ett språng till.
Jag blir jätte osäker och till sist försvinner självförtroendet, det är enbart läskigt när hästen antingen inte tar något stöd alls i handen, eller drar bettet och helt enkelt bara drar iväg på något random avstånd och man själv bara sitter där och är rädd.

Jag försökte verkligen hålla om och tänka frammåt även fast hon taggar upp sig till tusen och försöker hoppa ur förhållningarna. Men hon stannar ju lite random också, jag tror att bjudningen räcker, mjuknar och driver på ett avstånd och hon bara tvärnitar. Det är inte schysst.

Så jävla dåligt rider jag inte. Det vet tillochmed jag. Och det är där självförtroendet får sina smällar.
Det suger, för självförtroende är det viktigaste du kan ha inom ridning.
Tror inte du själv på att du kan det här så kommer defenitivt ingen annan att göra det heller.

Det räckte med uppvärmningen och dem 2 första hindrena på banan sen slutade jag.
Det är varken värt för henne eller mig att fortsätta när mitt självförtroende ligger nertrampad under marken.


Pluset med hoppningen var väll att jag fortsatte även fast jag kände från början att det är helt orimligt att hoppa en häst som man inte har kontroll på.
Jag beundrar faktiskt dem som kan hoppa henne. Men Åsa sa att det hade nog med övning att göra också.
Det tror jag med. Men jag är tyvärr inte så sugen på att försöka igen. Om ett tag kanske, när jag är säkrare i min ridning. Då vill jag försöka igen. Men nej inte nu.


Tacka gud för smokey.